Igår var det fest hos mig. Fy fan vad bra! Bra blandning av bra människor, bra musik och bra alkohol. Jag saknade några stjärnor, men jag har lovat styra upp snart igen. Bilden är för övrigt från Fia's 25-årsfest i september. När hon gick till lokalen och styrde upp så gick vi lös på hennes barskåp (alkoholförråd?). Rättså bra deal, ändå.
Jag är förbannad. Hur jävla svårt kan det vara att få tag på ett par stavar i längd 130 cm, egentligen?! Jag har varit runt till Karlstads alla butiker och inte någonstans finns det stavar i just denna längd. Och på internet får jag meddelandet "varan är för tillfället slut på lager". Jaha. Det var ju bra.
Jaha. Här sitter jag och väntar på min lillasyster och hennes karl. De ska komma hit och hänga ikväll. Ett besök på Bergvik/Ikea är efterfrågat och sen ska vi nog spela biljard. Bra kväll!
Tjejvasan närmar sig med en flygande fart för mig och Cissi. Det är ju tur att jag bara har 3 km skidor i benen än så länge (och att Cissi är förkyld). Ja, jävlar. Nu är det hårdkörning som gäller! Jag vill ju trots allt klara mitt mål på tre timmar (och helst under). Nu är vi iallafall med boende och det är ju bra. Vi kommer bo ca. en mil söder om Mora i ett rum med två andra. 425 kr per skalle och natt. Kanske inte riktigt som hittat för en rik uteliggare, men vad gör man!? 9143 är för övrigt mitt startnummer. Tydligen så kan man på något sätt via www.vasaloppet.se skriva in det och sedan följa mig och se hur det går när jag åker. Ganska coolt, ändå.
Trots avhuggna ben och lite väl mycket himmel, så är denna bild en av mina favoriter från New York. Antagligen för känslan och stämningen där och då. (New York, Central Park, maj 2009).
Att mailet, utöver berättelser från livet over there och frågor, även innehöll följande: "Jag älskar få mail från dig", "Du är världens härligaste tjej!!!!!!!! Unik! Finns bara en som du!!!" och "Jag tänker mkt på dig och saknar dig" gjorde mig inte mindre glad. Fina ord från fina vänner är härligt!
Susanna är en fantastisk människa och vän. Jag saknar henne, varje dag, och längtar tills vi ses igen. Love.
Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt', hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans.. .Jag märker att jag stänger in mig i mig själv emellanåt. Jag har lyckan i grunden och är glad, men jag orkar inte låtsas att det är så bra de gånger det inte är det. Bara för att det ska se så jävla gulligt ut från ovan, liksom. Det känns onödigt. Detta drabbar dock personer i min närhet och allt som oftast de som står mig allra närmst. Jag vill berätta, men finner inga ord. De vill finnas, men räcker inte fram. Det är en sådan period i mitt liv nu. Jag försöker hålla näsan över ytan tills det vänder. Och ta tillvara på de där stunderna som är lite sådär som när himlen är blodröd och brinner. Att ta tillvara på de stunderna extra mycket.
ÅngestTentan är inställd ännu en gång. Jag klarar det inte och har insett att det påverkar mig mer och i större utsträckning än vad jag trodde. Dessutom har jag insett att jag inte kan ta mig igenom detta utan vägledning, så därför har jag bokat en tid och ska ta tag i problemet. Problemet som har blivit så stort att jag ifrågasätter mig kompetens och min förmåga att lyckas avsluta min utbildning. Inte okej, någonstans.
Jobbsituationen är ohållbar och jag letar febrilt efter halmstrån att klamra mig fast vid. Just halmstrån verkar vara väldigt svåra att finna mitt i ett iskallt IKEAland. Att dessutom få höra ord som gör mig ledsen och att just de orden kommer från en person som är en av dem som borde stötta mig mest gör det inte lättare att tro på sig själv och sin förmåga att lyckas. Jag är ju av åsikten att man ska "göra slut" med människor som tar betydligt mer än vad de ger, men med den här personen är det fruktansvärt svårt. Jag stångas med mina känslor och försöker få till någon jävla form av förhållningssätt som funkar. Jag har inte lyckats än. Kanske kommer jag aldrig lyckas. Kanske är enda utvägen att göra slut med denna person, men det känns sorgligt. Jag måste dock inse att jag inte kan ge den här personen chans på chans och tro på ändring så fort jag får höra ett positivt ord. Eller. Nu för tiden räcker det med att jag inte får höra något negativt för att jag ska bli glad och känna hopp, vilket är helt sjukt när man tänker efter. Varje gång telefonen ringer och personens namn visas i displayen får jag en klump i magen och känner spontant att jag inte vill svara, eftersom jag inte vet hur jag kommer må efteråt. Usch.
Jag vill så gärna vara glad och sprudlande hela tiden. Ja, sådär strålande som jag ofta får höra. Med glittrande ögon och ett brinnande rött hjärta. Men jag kan inte det. Jag kan inte låtsas de stunder som det inte är så. Jag känner mig tråkig, men jag antar att det är så det är när man lever med känslorna utanpå. Det syns och märks tydligt om jag är glad eller ledsen.. . Osv. Och det är ju faktiskt så jag vill ha det. Jag är jag, varken mer eller mindre. Inga konstigheter. Det är så det är.
Jag börjar inse hur saker och ting ligger till. Det gör mig livrädd och jag känner mig mest som ett frågetecken. Vad är det som händer egentligen? 
Från lördag kl. 11.02 tills idag kl. 07.57 har jag haft fint besök. Den där Kristin har varit här. Kvalitetstid, som alltid. "Ibland är allting kaos och jag blir mörkrädd mitt på dan'. Ibland behöver jag en paus och är du hyfsat likadan, kan vi gå vilse genom stan."
Igår fastnade jag återigen i mina tankar. Jag vet inte riktigt vad det verkar vara med mig och fredagar. Förra fredagen var hemsk. Denna inte lika dålig, dock. Jag kunde finna min inre ro och måla en tavla. Jag ser att resultatet speglar min sinnesstämning, men jag tror inte att man ser det om man inte vet. "Keep your fire burning". Alltid.
Morfar. Jag. Mormor. Matilda. Dessutom är min mormor världens vackraste.
Jag gillar tanken på att använda sina kläder i inredningen. Och det är något som min jeansvägg får stå för i mitt nuvarande boende. (För övrigt så skulle jag göra en tillfällig lösning där idag och använda extremt fula betongkrokar för upphängning "så länge". Dock fungerade min vitlökspress inget vidare som hammare denna gång. Jag vet inte riktigt varför. Den har ju vikarierat som hammare tidigare, liksom. Kanske har den tröttnat?)
Om jag kunde skulle jag även måla på mina väggar. Jag vill att mitt hem ska vara en ständigt pågående process. Man kan nog säga ett konstverk, som är under ständig förändring men som aldrig blir färdigt. Istället för att ha ett arbetsrum/verkstad vill jag att hela mitt hem ska få erbjuda och ge plats för kreativitet. I mitt nuvarande boende tillämpar jag detta under något begränsade former. Inte helt okej, i mitt tycke.
Jaha. Jag är så inspirerad att göra mitt jävla pappträdsprojekt. Men jag är speedad i frustration över att jag för tillfället inte har någon papp och har så varit sedan igår eftermiddag. Igår resulterade detta/frustrationen i att jag spenderade en timme på toan och klippte mitt hår. Resultatet blev över förväntan = Det syns inte att jag klippt mig själv (tror jag?). Bra! 
I för-/middags hade jag min Malin här. När jag öppnar dörren ursäktar jag mig med att "det inte är överdrivet städat här". Varpå Malin säger följande: "Nej, men du brukar ju ha det lite stökigt, så jag är van". Jaha. Hur jävla städat ska man behöva ha det egentligen!? Jag skrattade åt min väns sköna kommentar. 
