PLÖTSLIGT HÄNDER DET.

21 september 2010 för alltid i mitt hjärta.

Jag. är. med. jobb.

KÄRLEK #3

Ett litet hjärtas tankar har lättats för mig. Ett litet hjärta med tillhörande förvirrad uppsyn och tom blick. "Jag vet inte om jag är kär. Hon är rent teoretiskt perfekt och jag saknar henne, men det är inte som när jag var kär sist. Då föll jag pladask och tvekade inte en sekund. Problemet var ju då att hon inte var kär i mig".

Okej. Jag tänker såhär. De här två damerna är två helt olika individer som tänker, känner och funkar på olika sätt. Dessutom har omständigheterna kring första mötet med damerna varit olika. Alla dessa faktorer påverkar hur kärleken ter sig i det första steget. Ibland är det rätt när det är fjärilar och ibland är det rätt utan fjärilar. Det enda man ska, och kan, göra är att lyssna på sitt hjärta och på den där magkänslan. Och inte tänka för mycket.

Jag tror att det bästa är att skratta och leva fullt ut istället. Resten kommer liksom falla sig naturligt och bli som det ska vara ändå.

BRING ME TO LIFE.

7 minutes.

Band of Horses – The Funeral

KÄRLEK #2

Jag bjöd över karlarna i 81:an ikväll för lite kökshäng. Fint var det. Jag och han den där som alltid får mig att skratta kom in på det här med kärlek igen och just kärlek är en av få saker som jag inte riktigt gillar att prata med honom om. Antagligen för att det alltid får mig att fundera. Kvällens diskussion var inget undantag.

Efter att han gått satte jag mig på min säng med tankarna flaxandes i huvudet. Likt fladdermöss, tänker jag. Hur som helst så kom jag efter kvällens samtal fram till följande:

Jag tror att kärleken, den äkta kärleken, kan ta olika skepnader beroende på diverse olika omständigheter, men framför allt vem det är man träffar. Jag tror att den kan bygga på olika saker från början, men i slutändan alltid är samma sak. Och att den riktiga kärlek ter sig olika från början handlar bara om yttre faktorer som påverkar. Kanske för att man just i den stunden som man träffar en människa alltid är påverkad av något eller någon annan. Omständigheter. Kanske är det så att de första orden man uttalar till varandra påverkar hur relationen ter sig från början. Kanske är det platsen man träffas på som är den avgörande faktorn. Och ibland är det nog så att man inte alls är redo för kärlek och därför bli blind, fast den så tydligt knackar på dörren och vill komma in. Dessutom påverkar alla tidigare erfarenheter. Ju äldre man blir desto tydligare blir bilden av vad man inte vill ha och därmed förstås även vad man vill ha. Detta gör ju inte saken enklare, direkt.

Man tror så väl att man vet, vilket jag tror gör att blindheten visar sig. För egentligen har man nog inte en jävla aning. Det bara känns inuti. Man bara vet. Fast man blir rädd för att man ser sidor som liknar det man haft tidigare och är något som man inte vill ha. Fast man blir rädd när det är så enkelt. Fast man blir rädd för att det inte är vad man trodde att man ville ha. Fast man blir rädd för att kärleken inte ter sig från början som man har skapat sig en bild om att den ska. Fast man blir rädd av vänners ord. Men mest av allt så tror jag att man blir rädd av den där känslan inuti. Den där känslan av att bara veta vad som är värt och vad som betyder något. Man bara vet. Det är skrämmande, speciellt när man bara vet fast man får så mycket input utifrån om att det inte borde vara som det är.

Jag tror att 1. världen vore en vackrare plats om alla slutade bry sig så jävla hårt om andra och istället fokuserade lite mer på sig själva 2. man ska strunta i de där bordena och istället skapa sin egen verklighet, för så länge något är okej för en själv så ska det ta mig tusan vara okej för varenda kotte 3. kärlek har blivit en slit och släng vara. Och det är inte okej. Det finns inget vackrare än att ge någon sitt hjärta och säga "här, ta det. för jag vet att du kommer behandla det som sig bör. jag vet att det kommer må bättre när du har det". Och ja, man kan säga så och man kan ge någon sitt hjärta utan att förlora sig själv. Allt handlar om att ha ett eget liv, men att göra plats för någon annan i det. Precis som man gör för vilken vän som helst, men lite mer.

MEDALJONG.

Jag vill ha en silvermedaljong med fina foton i, men jag hittar ingen som är precis som den som jag har skapat mig en bild av. Det är lite typiskt kan man tycka.

Bilden: Medaljongen är sådär lagom stor, inte för stor och inte för liten liksom. Den hänger i en lång enkel silverkedja. Medaljongen i sig är också väldigt enkel i sitt utförande, men har en liten struktur utanpå och ett knäppe på sidan.

Hur svårt kan det vara, liksom?

SÖNDAG 12.9.10

Jag vaknar till en grå verklighet utan för mitt fönster. Jag har glömt hur mycket det kan regna och hur grått det kan vara, för hösten har hittills varit så vacker. Jag slår på The Cardigans – Communication och tycker att det på något sätt är ganska passande att den här söndagen är grå. Det känns skönt, fast jag inte är bakis (vilket jag borde vara). Snart ska jag ta mig till Linné och tapetsera det sista hos Sofie. Vi gjorde en otroligt bra renoveringsinsats igår, trots tapetseringspanik och att vi blev motarbetade av elementjäveln precis hela tiden. Sista rycket idag! Sen middag, film och överraskning. I alla fall om jag för bestämma. The Cardigans – Couldn't Care Less.

HOPE THAT SOMETHING PURE CAN LAST.

http://www.thewildernessdowntown.com/

Vackert så det förslår.

Portishead – Roads

HANNAH MED H.

Bild: Elina.

Hannah med h heter damen ovan och hon bor hos Elina. Hannah med h är en Fixie och något av det snyggaste mitt öga skådat. Jag är lite avundsjuk på Elina.

Note to self: Fixa Fixie.

GERÄRÅ.

Jag blir så trött när jag ser människor fastna i sina ekorrhjul. Deras värld kantas av klagande ord, men de gör inget åt det. Det får mig att automatisk undra om de gillar att leva så? Alla gör ju som bekant vad de vill med sina liv, men jag har svårt att förstå ekorrhjulsleverne.

Jag tänker aldrig någonsin fastna i grå och dötrist slentrian och låta livet rulla på bäst det vill. Jag har levt så och så dåligt som jag mådde då vill jag aldrig må igen. Det var med andra ord inget för mig.

Jag vill att det ska blinka till - gröna, röda, gula ljus. Nya saker, nya människor, nya platser. Nya erfarenheter och upplevelser. Med mycket skratt och känsla. Varje dag.

SILENCE.

Natten sänker sig över Göteborg och här sitter jag och är vaken. Som så ofta annars. Jag förälskade mig litegrann i Portishead för en stund sedan. Kan inte sluta lyssna.

Dagens konstateranden:

1. Att glömma mobilen hemma är oerhört opraktiskt.

2. Det är fint att ha en olivträdskvist väntandes på ett nytt hem på Linné.

3. Jag kan mer än vad jag tror.

4. Så länge man gör det man vill, oavsett om det handlar om att arbeta som förskollärare eller sälja sexuella tjänster, så är det okej. När man har valt det själv.

5. Didär skorna är inte så otippade trots allt. Bara lite mer vuxna.

6. Jag måste verkligen köpa en lampa.

Med tanke på att jag ska upp om ca. fem timmar så borde jag ha sovit för längesedan. Portishead verkar dock ha en förmåga att förtrolla natten...

HÖSTLÖV.

Jag vet inte vad, men det är något magiskt över mina dagar. De liksom skimrar som höstlöv fulla av frost. Jag har gjort en spellista på Spotify som heter "Höstlöv" och när jag slår på den så känner jag mig harmonisk. Jag ler och bara trivs. Jag vill att det ska kännas såhär för alltid.

Okej. Just nu är jag jävligt bakfull och precis så behöver det inte kännas hela tiden. Betongkeps av och sen är jag tillbaka i min glittrande verklighet.

BARA FÖR ATT DU ÄR.

Jag är jag och jag har mina tankar och åsikter och funderingar. Det är okej. Jag har så himla många människor i mitt liv som jag tycker om. De är fantastiska, men fast de är fantastiska så tycker jag inte om allt. Inte hos någon. Det kan ju låta lite tråkigt, men så funkar det liksom i livet. Jag tycker ju för tusan inte om alla sidor hos mig själv ens, hur kan man då tro att någon annan ska kunna göra det!? Men grejen är den att det är okej att inte tycka om allt, både hos sig själv och hos andra. Hos sig själv, för då har man något att förbättra. Jag är en virvelvind som pratar alldeles för fort när jag bubblar av lycka eller är stressad. Ibland även när jag tycker att något är förbannat jävla skitjobbigt. Jag är lite för snäll ibland och jag har alltid en röra hemma. Detta är saker som jag jobbar på. Jag gillar att vara virvelvind, men jag vill vara lite mer kontrollerad virvelvind och inte riktigt lika flygande som den värsta av höststormar. Det är okej att inte tycka om allt hos andra, för det går inte att göra det. Men det fina är ju att man väljer att tycka om och blir omtyckt trots de här sakerna som man inte tycker om. Hur vackert är inte det!?

Jag skulle aldrig vilja ändra på någon, fast jag inte tycker om allt. Okej, mig själv litegrann, men då är det för min egen skull och inte för någon annans. Jag väljer att tycka om, fast jag inte tycker om allt. För det jag tycker om väger så himla mycket tyngre än det jag inte tycker om. Och varför vilja ändra på någon som man från början gillade precis så som den var? Det går inte riktigt ihop i min hjärna.

Jag vill bara ge och få kärlek, ärlighet och respekt.

Det är det viktigaste av allt. Och att skratta mycket med dem man tycker om. Skratta med ögonen.

ETT ÅR.

Det var någon som sa att ett år är magiskt. Att det under tiden från start till mål händer helt otroligt mycket. Och ja, det är nog så. Speciellt om man vill att det ska vara så.

Idag är det ett år sedan jag gjorde första dagen på Pöyry i Karlstad. Det har hänt mycket sedan dess, men det var då det började. Förra hösten var så vacker, men den här kommer bli magisk. Jag bara känner det.