VACKERT.

Min vän K berättade en sak för mig som gjorde mig glad och som jag därför vill dela med mig av: "Jag ringde adlibris för jag insåg att vi inte skulle hinna få vår cubaguidebok innan vi drar, så jag frågade om man kunde ändra leveranssätt, men han snällingen som svarade sa: nej tyvärr, för då börjar beställningen om från början så ni får den inte snabbare för det. Men, jag bjuder på det idag, klickar i annat leveranssätt o ni behöver inte betala för det. Då sa jag tack, o frågade om jag inte kunde kompensera det på något sätt eller om jag bara skulle föra snällheten vidare. Då sa han: för den vidare".
Jag blir så lycklig av att höra sånt. Människor kan vara så fantastiska enbart i och med sin existens. Det är en fin värld vi lever i, trots allt. Live simply.

BROKONSTRUKTION.

Jag gillar ljuset och färgerna i bilderna. Blev bra, speciellt med tanke på att jag inte la ner mig så jävla mycket när jag tog dem. Och ja. Jag är ingenjör.

NEJ.

Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag orkar inte med ovissheten på så många plan. Jag orkar inte vara en rik uteliggare längre. När är det min tur att få leva som jag vill? Det känns ändå som att jag har väntat tillräckligt länge nu.... Och jag gör ju allt jag kan. Visst, man kan alltid göra mer. Men jag gör allt jag kan och orkar då. Jag söker jobb. Jag ringer företag. Jag skickar spontanansökningar. Jag söker praktikplats. Jag går till arbetsförmedlingen när jag ska. Jag håller på att fixa en jobbcoach igen, fast det egentligen inte gav mig så himla mycket. Och dessutom söker jag inte bara sådana jobb som ligger inom mitt yrkesområde, utan även sådana som jag egentligen inte vill ha. Vad ska en rik uteliggare annars göra liksom?

För ett par timmar sedan ringde det en från ÅF. Jag blev otroligt chockad och glad! ÅF. I Borlänge. Jaha. Vad ska jag göra i Borlänge, liksom!? Okej, kul som fan att vara kvar i processen för det betyder ju att jag inte är helt jävla värdelös trots allt. Men BORLÄNGE. Det ordet smakar inte gott.
Varför kan det inte ringa någon från ett företag på ett ställe där jag vill bo? Jag bara undrar.

Jag försöker aktivera mig på bästa tänkbara sätt, men jag fixar inte rikigt att vara så mycket själv som jag är nu. Okej, jag gillar ensamhet och att vara själv. Men då ska det vara VALD ensamhet. Jag gillar inte känslan av att vara ensammast i hela världen... (Och ja, jag vet att det alltid finns de som har det värre).
Idag var jag ute med en pocket camera och tog lite bilder. De blev sådär, för jag hade inte direkt någon lust men det var helt hysteriskt bra väder utanför mitt fönster. Kände därför mest in mig på kameran.... Dock tror jag att två bilder blev riktigt bra, speciellt efter lite redigering i Photoshop! Det är kul att fota. När jag någon gång blir vuxen och får ett jobb och slutar vara den rika uteliggare som jag nu är mest hela tiden.... Då ska jag köpa mig en riktig systemkamera. Jag längtar efter att få säga: "Say hello to my new friend, his name is Nikon!" Sweet.

Nu är det för övrigt dags för mig att överväga om jag ska göra verklighet i min plan på att sälja allt jag äger och har och bara dra någonstans. Eller om jag helt enkelt ska härda ut. Båda två är jobbiga, men på olika sätt.
Återkommer ang. detta.

ENERGI = NOLL.

Idag har jag ingen som helst energi till någonting. Jag vill bara sova. Men jag försöker bota detta med massor (och jag menar MASSOR) av Mullegodis, vilket verkar funka ganska så bra faktiskt! För trots avsaknaden av energi har jag:
- Ringt ett jobbigt samtal.
- Ringt Lundbergs ang. lägenheten (återkom imorgon).
- Bestämt mig för att hyra ut lägenheten (därav samtalet ovan).
- Tagit några bilder på morgonpromenad hem. (Fler ikväll och imorgon).
- Ritat klart en liten figur.
- Mailat ett antal mail... .

Nu samlar jag kraft för att:
- Ringa jobbsamtal * MÅNGA.
- Skissa och göra CADmodell.
- Träna (Löpning).
- Tvätta.
- Posta viktig post.

Inte så jävla jobbigt ändå. Mitt huvud är som tuggummi... . Men det fina är att jag ler, både inuti och utanpå. Tack.

EGENSKAPER.

Jag skriver jobbansökan efter jobbansökan och ställs hela tiden inför frågan vilka mina bästa respektive mina sämsta egenskaper är. Jobbrelaterade skiljer sig lite från privata, förstås. Jag har dock idag konstaterat att min absolut sämsta egenskap (alla kategorier) är att jag har fruktansvärt svårt att ta komplimanger och visa hur glad jag blir när jag får en present/överraskning. Jag blir förbannad! Detta är inte okej någonstans, för det är en egenskap som jag absolut inte tycker om hos en person i min närhet och som jag ibland beklagar mig högljutt över. Okej, då kan man ju undra litegrann hur jag motiverar att jag själv beter mig på samma sätt. Detta har jag inget bra svar på, men jag arbetar som en liten dåre på att ändra på detta. Fan. Jag vill ju förstås att det ska stråla lika mycket om mig på utsidan som det känns i hjärtat.....! Hur lägger man om ett invant beteende, som liksom alltid funnits? Det är ju okej att visa att man blir glad. Mer än okej. Fan. Jag hatar verkligen den här egenskapen hos mig själv. Att trotsa den är väl det enda som hjälper antar jag, men varför är det så jävla svårt!? Jajaja. Det löser sig. "Blunda, och du ska få se" - som någon sa.

VÅR.

Jag andas vår, trots att det är grått och regnigt utanför mitt fönster. Det spelar liksom ingen roll, för det känns ändå som vår. Jag hoppar och skuttar och skrattar och ler, med hela mitt jag. Samtidigt som jag gör det så gnager orosmolnet sönder mig inifrån och ut. Jag antar att det kanske är därför som det inte alltid syns att jag ändå är så glad som jag är. Jag har vårpirr. Ja, det har jag faktiskt. Fint är det.

PUSS.