ISTID.

Jenny Doveson – It's Getting Cold Mama

Fy fan vad kallt det var att vakna idag och fy vad tidigt det är. Gäsp. Idag tackar jag för att det är fredag och lyckas masa mig ur sängen trots att det enda jag vill är att dra täcket över huvudet och sova vidare. Hej helg!

SKIMRANDE SKÖRHET.

Igår var det en man på företaget där jag jobbar som bara föll ihop. Idag fick jag och mina kollegor veta att hans kroppspulsåder hade spruckigt och att han hölls vid liv av en maskin. Några timmar senare fick vi veta att det inte hade gått att rädda honom och att han lämnat jordelivet. Han blev 45 år.

När sånt här händer kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Likt en käftsmäll blir jag påmind om livets skörhet och hur lätt det kan ryckas ur händerna. Det finns egentligen inget annat som spelar någon roll än tiden som är just nu. Man vet aldrig var som händer och därför måste man leva varje sekund. Uppleva varje ögonblick och vara närvarande. Och skratta med dem man tycker om. Skratta så att ögonen glittrar.

STRING.

Man kan också ta kort på sin utsikt där man sitter i sitt hörn på sängen. Mina ögon vilar på en stringhylla som de senaste 25 åren suttit i mormor och morfars garage, månadsbilder (som egentligen är lite för söta, men som är ett fint minne från min barndom) och en liten bild som jag målat. Vad som inte syns på bilden är följande: fotändan på sängen, alla böcker som står uppraddade längs väggen, tavlorna som står ovanpå, den stökiga stolen där en hel del av didär viktiga pappren helt oförklarligt har hamnat och där det hänger en tröja och en skjorta som jag insisterade på att laga. Där står också två lådor från Ikea med några skokartonger ovanpå och bakom den där stolen står det papper i A2-format och väntar på att fyllas med något motiv. Ett motiv som jag ännu inte lyckats klura ut. Där bakom stolen står även en bild som jag målade för snart ett år sedan. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller inte, men jag antar att jag gör det eftersom den ändå har fått följa med i flytten ner hit till Göteborg. Bortanför stolen står det en flyttkartong som ännu inte plockats ur helt. Var det i juli du flyttade in här sa du? Jaha.

DUMMING.

När nacken är en dumming och bara gör ont (och dessutom projicerar sitt beteende även till huvudet) så kan man sitta i hörnet på sin säng, under den där affischen som man fick av en vän en gång, lägga värmedynan på nacken och knyta en sjal hårt runt halsen. Man kan även blunda och pluta med munnen - kanske tycker någon mer än jag synd om mig då?

GODMORGON, SÖNDAG.

Utanför mitt fönster finns rester av fredagens snöfall fortfarande kvar. Den första snön som stannar ett par dagar är alltid speciell. Kontrasten från det mörka blir så stor - plötsligt är det vitt - och det blir så tyst. Precis som om hela världen ligger inbäddad under ett stort duntäcke. De här dagarna med den första snön har jag alltid samma känsla inom mig. En känsla som är svår att beskriva och det enda ord jag hittar som passar någorlunda bra är "lugn" - jag blir lugn. Kanske kan den liknas vid känslan när man gick till skolan första dagen för höstterminen efter ett långt sommarlov. Förväntan, pirr i magen och sen den där glädjen. Fast, nej. De är så lika, men så olika. Och egentligen går ingen av dem att beskriva med ord. Egentligen gör väl inte det något, för det är känslan inom mig som räknas. Såhär känns det för mig och jag kan tycka att det är skönt att ingen annan vet hur det känns just i den stunden. Det gör att stunden blir min egen. Gillar det.

Idag startade jag dagen med ett avsnitt av Ally McBeal och te, vilket faktiskt är precis samma sätt som jag avslutade gårdagen. Idag ska jag äta lunch med syster och hennes karljävel, träna och ikväll vill jag se en film. Skön dag.

UR: MARIE HERMANSON - MUSSELSTRANDEN.

"Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare. Till dessa människor står vi i ett särskilt förhållande och om de är av rätt kön och i någorlunda lämplig ålder blir vi kära."

BETE DIG, SA JAG!

Jag klarar inte av människor som saknar precis all form av förmåga att bete sig. Det är en av få saker som kan göra mig på riktigt dåligt humör. Ja, till och med arg.

Jag orkar dessutom inte vara falskt trevlig, så därför blir min åsikt väldigt tydlig utan att jag faktiskt behöver säga något egentligen. Jag tröttnar liksom rättså fort och har inte alls något behov av att ha sådana personer i mitt liv.

Jag gillar att omge mig med människor som gör mig glad. Men vem fan gör inte det, å andra sidan.