EN FIN LITEN SOVKAMRAT.

Jag vet inte hur, men hon lyckas alltid pricka in rätt tillfällen. Alltid när jag behöver det allra mest hoppas hon upp i sängen, går några varm och lägger sig sedan i höjd med knäna - inte för nära ("herregud, någon måtta får det väl ändå vara") och inte för långt ifrån ("jag bryr mig ju trots allt"). Alltid när jag som mest behöver somna till ljudet av en spinnande katt... Lillis, du är inte så dum du.