JEANSFAMILJEN.

Tidigare var min jeansfamilj en stor släkt som bodde i min garde, men ju längre tiden gick blev den allt mindre. En del flyttade och en del gick tyvärr bort. Det kanske kallas livets gång även för jeans, vad vet jag. Sorgligt, hur som. Till slut fanns bara två i Dieselfamiljen kvar, där det ena paret egentligen skulle behöva flytta men inte vågar Hur som helst så fick jeansfamiljen igår en ny medlem. Lilla Acne flyttade in i garden. Fint det.

SKÖN FREDAG.

Godmorgon, fredag. Vad härligt att klockan är 05.37 och att det regnar och blåser så mycket att det smattrar på fönstret och att glaset i det skakar. Det är väldigt mycket höst i Göteborg idag.

Jag ska göra mig i ordning, packa och sedan åka till jobbet och spendera några timmar där. Ikväll lämnar jag Göteborg för att spendera helgen i Värmland.

PACKAR.

Det enda jag har i min packning är mitt hjärta och bomull. Det där hjärtat jag har är inte så stort (liten tjej), men det glöder. Precis sådär som när himlen är blodröd och brinner.

Bomullen har jag med mig för att den är tänkt att fungera som ett skydd. Det är egentligen ett ganska dåligt skydd, för bomull är väldigt skört och lätt att förstöra. Men samtidigt så är det det enda som behövs och därför har jag inte med mig något mer i min packning.

# Living on the edge

Neil Young – Heart Of Gold

"ÄR DET JAG SOM HAR ETT HJÄRTA AV STEN?"

Det enda jag fick ur mig som kan liknas vid ett svar var: "Nej, det tycker jag inte".

Det kan ju vara lite svårt att förstå, men det jag menade var:

"Nej, verkligen inte. Helt tvärtom faktiskt. Men du har byggt upp en hög mur av sten runt om, precis som en skyddande borg, med den största och tyngsta trädörr man kan tänka sig. Den här muren är väldigt svår att ta sig igenom, och ibland är den faktiskt väldigt irriterande. Vid vissa utvalda tillfällen har dock den där dörren öppnats på glänt och jag har skymtat det där röda innanför. Fina tillfällen, trots att dörren har stängts väldigt fort igen.... Jag har märkt att dörren har öppnats oftare och längre stunder den senaste tiden. Vackert, med känsla.

Ett tag försökte jag klättra över muren, men jag har insett att det inte går. Därför tänker jag stå här utanför och vänta tills dörren öppnas och jag släpps in".

FÖRVÄNTANSFULL.

Praktikantmuggen är pensionerad. Imorgon är jag inte längre praktikant, arbetslös eller "in between jobs". Jag är anställd. Det smakar rätt bra, vill jag lova! Jag är förväntansfull - riktigt sådär nipprig i tårna! Det. här. blir. bra.

TORSDAGSDEKADENS.

Jag får förtroende. Vänner ringer till mig när de är ledsna och frågar om råd. De berättar sina hemligheter för mig och säger att det är så bra att prata med mig för att 1. jag är ärlig 2. jag dömer inte 3. det man berättar för mig stannar hos mig.

Allt detta gör mig såklart väldigt glad och rörd.

På senaste tiden har jag dock märkt att vissa inte ger mig samma sak tillbaka när jag någon gång mår dåligt och behöver ventilera. Dessutom har jag märkt att det inte är lika viktigt att ringa till mig när man mår bra.

Detta gör mig ledsen, då jag såklart vill vara närvarande även vid medgång. Det gör mig ledsen och får mig att undra om jag måste göra en rensning bland mina vänner. Liksom "göra slut" med dem som tar mer än vad de ger...

Dekadens.

SAY HELLO TO MY NEW FREIND.

His name is Mr Apple.

SIMPLE.

Broder Daniel – No Time For Us (Acoustic)

Idag skiner solen och Göteborg luktar höst och saltvatten. Jag ler återigen i min glittrande verklighet. Jag har lagt de dumma tankarna åt sidan. Liksom packat in dem i taggtråd och burit upp dem på vinden. De får ligga där en stund, för allt som behövs är tid. Förändring är inte alltid lätt, oftast inte faktiskt. Men jag tänker inte gå och vara leden under tiden, utan jag tänker leva fullt ut. Precis som jag vill. Och jag tänker skratta. Varje dag.

Idag fyller min morfar 79 år. Världens finaste morfar faktiskt. Idag längtar jag extra mycket efter honom. Den här låten är till honom: Arne Quick – Rosen. Den brukade han sjunga när jag var liten.

AJ.

Ibland kan inte känslor ta sig till fingrarna, fastna på tangenterna och bilda ord. Som om hjärnan är fylld med tusentals kylskåpsmagneter med ord. Jag känner mig bara förvirrad och tom. Förstår inte vad som händer, men det känns som att så mycket rinner mig ur händerna. Precis som att försöka fånga en hal ål - man gör inte fel, men lik förbannat så slinker den där ålen emellan fingrarna och hånskrattar när den simmar iväg. Så står man där som ett fån och fattar ingenting. Vad hände?

Jag går sönder och känner mig sådär ledsen igen. Sådär ledsen så att man önskar att det regnar ute, för tårar syns inte i regnet. Sådär ledsen så att det inte går att skratta på riktigt, fast man vill och egentligen har hur mycket som helst att vara glad för. Sådär ledsen som man bara blir när det handlar om äkta känslor. Det är fint att veta att det är på riktigt, att man tycker om på riktigt, men det är samtidigt så jävla jobbigt. Det gör ont och känns som att hjärtat måste plåstras om och bäddas in i bomull för att överleva.

På grund av detta granskar jag mig själv. Kanske granskar jag litegrann i överkant för jag verkar ha svårt att ta mig ur granskningen och se med objektiva ögon på vad som faktiskt händer. Jag vet ju hur det är, men likförbannat ifrågasätter jag mig själv. Jag vill bara vara glad, men det går inte. Det var längesedan jag var såhär ledsen och det gör därför extra ont...

LITET TRASIGT HJÄRTA.

Jag är ledsen. Jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor, för jag känner mig bara tom. Det är mycket som gör ont nu, men det som gör ondast är ändå den oväntade reaktionen på något som jag knappt vet vad det är. Dessutom känns det som att jag, när jag äntligen hittat rätt i mig själv, vart jag vill vara och vad jag vill göra, måste ursäkta den jag är. Varför är det så fel att tycka om sig själv och stå upp för sig själv? Att inte ta någon skit. Att (börja) känna sig nöjd. Måste man vara missnöjd för att bli accepterad och varför är det så provocerande att säga att man är tillfreds? Måste man hela tiden längta bort och vilja ha det man inte har? Kan man inte bara få känna att man har det jävligt bra och vara lycklig över det?

Nej. Jag är inte lycklig och glad och nöjd precis hela tiden. Vem fan är det? Men på det stora hela så trivs jag och jag mår bra. Göteborg smakar så bra. Och allt är nästan lite för bra för att vara sant. Kan det inte bara få vara det utan att andra ska lägga sig i och ha åsikter om mig och mitt liv och hur det ska levas?

Tack, det vore bussigt.

BABYVIKING.

http://babyviking.com/

Jag var på födelsedagskalas i onsdags. Då träffade jag en kille som varit med och tagit fram denna bärsele för bebisar. Verkar grym ju! Jag tycker så mycket om att träffa människor som lyckas göra sina idéer till verklighet. Det är verkligen inspirerande.

VARDAG.

Dagarna som kallas vardag springer förbi. Precis som helgerna. Hösten är magisk.

Göteborg smakar så bra och jag är så lycklig för att jag får stanna här. Idag är det tio dagar sedan jag fick höra orden som skulle komma att bestämma min framtid. Det är tio dagar sedan som jag med darrande hand och med tårar i ögonen skrev på det där pappret. Pappret som är beviset på att det här faktiskt händer. Att det är på riktigt.

Jag kommer aldrig glömma den där dagen. Tisdagen den 21 september 2010. Hur jag studsade ut genom byggnaden mot båten som skulle ta mig hem. Hur jag försökte skriva ett sms för att berätta, men inte fick ihop något vettigt alls. Hur jag bubblade av lycka och hur fort jag pratade när Jonas ringde. Hur tårarna rann längs mina kinder när jag berättade för mormor. Älskade mormor som blev så glad.

Det är så stort och jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå hur vacker vardagen kan vara. Glimmrande i regnbågens alla färger. Precis som en prisma.

Jag ska alltid komma ihåg att inte ta vardagen, eller någon i den, för givet. Livet kantas allra mest av just vardag och därför är det allra viktigast att den glöder. Lite sådär som när himlen är blodröd och brinner.

Det spelar liksom ingen roll hur bra den där weekendresan till Paris är eller hur dyra och många julklappar man får. Vardagen är det som egentligen betyder något.

Det är ju rättså typiskt att jag verkligen hatar att dammsuga. Skulle jag slippa det så skulle min vardag vara perfekt. Men å andra sidan; Vad är perfekt? Mer än ett ord som skapats i ett försök att mäta hur bra något är, alltså.