VARDAG.

Dagarna som kallas vardag springer förbi. Precis som helgerna. Hösten är magisk.

Göteborg smakar så bra och jag är så lycklig för att jag får stanna här. Idag är det tio dagar sedan jag fick höra orden som skulle komma att bestämma min framtid. Det är tio dagar sedan som jag med darrande hand och med tårar i ögonen skrev på det där pappret. Pappret som är beviset på att det här faktiskt händer. Att det är på riktigt.

Jag kommer aldrig glömma den där dagen. Tisdagen den 21 september 2010. Hur jag studsade ut genom byggnaden mot båten som skulle ta mig hem. Hur jag försökte skriva ett sms för att berätta, men inte fick ihop något vettigt alls. Hur jag bubblade av lycka och hur fort jag pratade när Jonas ringde. Hur tårarna rann längs mina kinder när jag berättade för mormor. Älskade mormor som blev så glad.

Det är så stort och jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå hur vacker vardagen kan vara. Glimmrande i regnbågens alla färger. Precis som en prisma.

Jag ska alltid komma ihåg att inte ta vardagen, eller någon i den, för givet. Livet kantas allra mest av just vardag och därför är det allra viktigast att den glöder. Lite sådär som när himlen är blodröd och brinner.

Det spelar liksom ingen roll hur bra den där weekendresan till Paris är eller hur dyra och många julklappar man får. Vardagen är det som egentligen betyder något.

Det är ju rättså typiskt att jag verkligen hatar att dammsuga. Skulle jag slippa det så skulle min vardag vara perfekt. Men å andra sidan; Vad är perfekt? Mer än ett ord som skapats i ett försök att mäta hur bra något är, alltså.