AJ.

Ibland kan inte känslor ta sig till fingrarna, fastna på tangenterna och bilda ord. Som om hjärnan är fylld med tusentals kylskåpsmagneter med ord. Jag känner mig bara förvirrad och tom. Förstår inte vad som händer, men det känns som att så mycket rinner mig ur händerna. Precis som att försöka fånga en hal ål - man gör inte fel, men lik förbannat så slinker den där ålen emellan fingrarna och hånskrattar när den simmar iväg. Så står man där som ett fån och fattar ingenting. Vad hände?

Jag går sönder och känner mig sådär ledsen igen. Sådär ledsen så att man önskar att det regnar ute, för tårar syns inte i regnet. Sådär ledsen så att det inte går att skratta på riktigt, fast man vill och egentligen har hur mycket som helst att vara glad för. Sådär ledsen som man bara blir när det handlar om äkta känslor. Det är fint att veta att det är på riktigt, att man tycker om på riktigt, men det är samtidigt så jävla jobbigt. Det gör ont och känns som att hjärtat måste plåstras om och bäddas in i bomull för att överleva.

På grund av detta granskar jag mig själv. Kanske granskar jag litegrann i överkant för jag verkar ha svårt att ta mig ur granskningen och se med objektiva ögon på vad som faktiskt händer. Jag vet ju hur det är, men likförbannat ifrågasätter jag mig själv. Jag vill bara vara glad, men det går inte. Det var längesedan jag var såhär ledsen och det gör därför extra ont...