Jag är ledsen. Jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor, för jag känner mig bara tom. Det är mycket som gör ont nu, men det som gör ondast är ändå den oväntade reaktionen på något som jag knappt vet vad det är. Dessutom känns det som att jag, när jag äntligen hittat rätt i mig själv, vart jag vill vara och vad jag vill göra, måste ursäkta den jag är. Varför är det så fel att tycka om sig själv och stå upp för sig själv? Att inte ta någon skit. Att (börja) känna sig nöjd. Måste man vara missnöjd för att bli accepterad och varför är det så provocerande att säga att man är tillfreds? Måste man hela tiden längta bort och vilja ha det man inte har? Kan man inte bara få känna att man har det jävligt bra och vara lycklig över det?
Nej. Jag är inte lycklig och glad och nöjd precis hela tiden. Vem fan är det? Men på det stora hela så trivs jag och jag mår bra. Göteborg smakar så bra. Och allt är nästan lite för bra för att vara sant. Kan det inte bara få vara det utan att andra ska lägga sig i och ha åsikter om mig och mitt liv och hur det ska levas?
Tack, det vore bussigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar