KÄRLEK #2

Jag bjöd över karlarna i 81:an ikväll för lite kökshäng. Fint var det. Jag och han den där som alltid får mig att skratta kom in på det här med kärlek igen och just kärlek är en av få saker som jag inte riktigt gillar att prata med honom om. Antagligen för att det alltid får mig att fundera. Kvällens diskussion var inget undantag.

Efter att han gått satte jag mig på min säng med tankarna flaxandes i huvudet. Likt fladdermöss, tänker jag. Hur som helst så kom jag efter kvällens samtal fram till följande:

Jag tror att kärleken, den äkta kärleken, kan ta olika skepnader beroende på diverse olika omständigheter, men framför allt vem det är man träffar. Jag tror att den kan bygga på olika saker från början, men i slutändan alltid är samma sak. Och att den riktiga kärlek ter sig olika från början handlar bara om yttre faktorer som påverkar. Kanske för att man just i den stunden som man träffar en människa alltid är påverkad av något eller någon annan. Omständigheter. Kanske är det så att de första orden man uttalar till varandra påverkar hur relationen ter sig från början. Kanske är det platsen man träffas på som är den avgörande faktorn. Och ibland är det nog så att man inte alls är redo för kärlek och därför bli blind, fast den så tydligt knackar på dörren och vill komma in. Dessutom påverkar alla tidigare erfarenheter. Ju äldre man blir desto tydligare blir bilden av vad man inte vill ha och därmed förstås även vad man vill ha. Detta gör ju inte saken enklare, direkt.

Man tror så väl att man vet, vilket jag tror gör att blindheten visar sig. För egentligen har man nog inte en jävla aning. Det bara känns inuti. Man bara vet. Fast man blir rädd för att man ser sidor som liknar det man haft tidigare och är något som man inte vill ha. Fast man blir rädd när det är så enkelt. Fast man blir rädd för att det inte är vad man trodde att man ville ha. Fast man blir rädd för att kärleken inte ter sig från början som man har skapat sig en bild om att den ska. Fast man blir rädd av vänners ord. Men mest av allt så tror jag att man blir rädd av den där känslan inuti. Den där känslan av att bara veta vad som är värt och vad som betyder något. Man bara vet. Det är skrämmande, speciellt när man bara vet fast man får så mycket input utifrån om att det inte borde vara som det är.

Jag tror att 1. världen vore en vackrare plats om alla slutade bry sig så jävla hårt om andra och istället fokuserade lite mer på sig själva 2. man ska strunta i de där bordena och istället skapa sin egen verklighet, för så länge något är okej för en själv så ska det ta mig tusan vara okej för varenda kotte 3. kärlek har blivit en slit och släng vara. Och det är inte okej. Det finns inget vackrare än att ge någon sitt hjärta och säga "här, ta det. för jag vet att du kommer behandla det som sig bör. jag vet att det kommer må bättre när du har det". Och ja, man kan säga så och man kan ge någon sitt hjärta utan att förlora sig själv. Allt handlar om att ha ett eget liv, men att göra plats för någon annan i det. Precis som man gör för vilken vän som helst, men lite mer.