Exakt två månader innan Tjejvasan började jag idag min "Vinter på längdskidor" med utrustning lånad av Krikkens mamma. En utrustning med stavar som var tio cm för långa, skidor som var minst lika mycket för långa och pjäxor som var två nummer för stora på vänster fot och tre nummer för stora på höger. Charmigt!
Det första jag gör är att ramla och ta emot mig med svanskotan. Och då är vi på väg till spåret. Bra där, Madsen. Det gjorde (gör) ont som fan, men det glömde jag snabbt i ett upplyst elljusspår där dunflingor singlade ner från skyn. Snön och skogen skapade en tystnad i harmoni och vi hade, trots bakhala skidor och utebliven teknik, kul. Och det är ju faktiskt det som är det viktiga. Värt att notera är även att jag väl i spåret höll mig på benen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar