Jag lyssnar på sommarpratare, men mina tankar kretsar kring kärlek. Som så ofta annars...
Jag träffar så många som tror att kärlek är som på film. Film är alltid en saga, så som man kanske önskar att det vore. Men det är aldrig så i verkligheten. Människor är komplicerade och alla relationer måste underhållas. Vän, familj eller livskamrat. Alla relationer kräver arbete för att fungera. Dessutom måste man funka med sig själv, för att funka med andra.
Man är så van vid att kärlek ska vara komplicerat, så därför ifrågasätter man den när den är lätt. När det inte är några konstigheter, utan bara funkar. -Vad är det för fel? Man ifrågasätter de där fjärilarna i magen -Vart är de? Såhär ska det ju inte kännas? Eller? Vänner? Eller? Jag tror att man gör kärleken komplicerad när den egentligen är enkel och då försvinner de där jävla fjärilarna någonstans på vägen. Man glömmer liksom bort att känna efter, eller så kanske det till och med är så att man inte tillåter sig att känna efter. Klart som fan att fjärilarna inte fladdrar då. Allt handlar om att våga ge hela sig själv, fast det inte känns som det "ska" och fast det är läskigt. Att ge av sig själv till någon annan innebär alltid att man riskerar att bli sårad. Och det är därför som man måste funka med sig själv, för att kunna funka med andra. För i slutändan har man bara sig själv.
Jag tror att man ifrågasätter kärleken och dess värde när det är enkelt. Därför blir det komplicerat. Fast det egentligen är så himla mycket mer än de där fjärilarna. Det är kärlek. Äkta kärlek. Det största och vackraste som finns. Läskigt!
För övrigt så tror jag att det handlar om attraktion när de där fjärilarna känns från början. En attraktion kan utvecklas till kärlek, såklart. Men jag är säker på att det bästa man kan bygga kärlek på är vänskap. Och enkelhet. Allt handlar bara om att våga ge hela sig själv, ta emot det man får från någon och, viktigast av allt, våga KÄNNA.
Jag blir så ledsen, för det är så många hjärtan som smärtas av kärlek. Kärlek kan göra så ont. Jag orkar inte riktigt det. Jag orkar inte vara ledsen och jag orkar inte se andra människor vara ledsna över det vackraste som finns. Jag ser så många tappa tron på kärleken och välja ett liv i ensamhet. Detta främst för att de gång på gång blivit sårade. Jag vägrar att sluta tro på kärleken, för det är det vackraste jag vet. Men ibland, när det gör lite för ont och jag inte orkar mer, då tar jag en paus. Jag har varit med om så mycket olycklig kärlek, men jag har tron kvar. Jag är en obotlig romantiker, som antingen förstått allt eller ingenting. Vad det verkar.
PS. Jag tror att man kan älska någon och sedan upptäcka de där fjärilarna. Har jag förstått allt, eller igenting?
Du har förstått allt!
SvaraRadera