TILLBAKA PÅ HAGAGATAN.

Jag sitter återigen i min lägenhet i Karlstad. Jag är ledsen, men inte för att jag ska flytta härifrån. Karlstad är så otroligt vackert, men jag saknar det inte. Lite sorgligt, men mest skönt. Då fick jag ännu ett bevis på att jag gjort rätt.

Nej, jag är ledsen för att det finns en person som påverkar mig så negativt som ingen annan. Ett telefonsamtal och jag har en extremt orolig klump i magen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill bara hoppas på första bästa tåg tillbaka till Göteborg. Jag räknar timmarna tills jag är tillbaka. Det gör så ont inom mig att det är såhär och det är en stor sorg. Men jag orkar inte försöka göra något åt det längre, så istället rymmer jag. Långt bort. Eller ja, 30 mil bort i alla fall. 30 mil bort kan jag glömma att jag aldrig duger. Aldrig är bra nog och hela tiden gör fel. Det är sådan stor fokus på jaget och knappt något alls på människorna runt omkring, i alla fall inte på de närmaste. Sjukt när man tänker på det...