21 DECEMBER 2007.

För tre år sedan var dagen idag så grå och sorglig. Det var dagen då min farfar begravdes och jag grät så mycket. Jag höll min pappa i handen och kramade om min syster med andra armen. Av någon anledning var jag det jag som var den starka, fast det kändes som att jag när som helst skulle gå i tusen bitar.

Min farfar hette Martin och kom från Danmark. Han somnade in när han sov natten till den 9 december 2007, en månad efter sin 80-års dag. Jag beundrade alltid min farfar för att han var så stark och "inte behövde någon annan". I efterhand har jag insett att han var lite envis och självständig i överkant. Det är ju liksom fint att behöva andra, samtidigt som man förstås måste klara sig själv. Men när farfar blev sjuk ett par år innan han gick bort så såg jag något som jag inte hade sett tidigare. Han hade ett kort på min farmor, som gick bort när pappa var 12 år, och när han tittade på henne så glittrade hans ögon. Det är så vackert och jag blir tårögd när jag tänker på det. Min farfar levde ca. 40 år utan någon som fortfarande fick hans ögon att glittra. Kärlek.

Jag saknar min farfar. Farfar Martin.