EN KÄNSLA AV BESVIKELSE.

När människor kallar mig för sin vän förväntar jag mig att bli bemött utifrån det. Okej, alla kanske inte har samma definition som mig av vänskap, men alla vill väl bli bemötta med ärlighet och respekt? Eller?

Så kallade vänner som gång på gång gör mig besviken behöver jag inte ha i mitt liv. Det känns rättså onödigt. Men när det är en person som fått komma mig riktigt sådär nära så har jag väldiga problem med att inte hålla fast vid det jag trodde var en ömsesidig vänskap. Och speciellt svårt har jag för just det har jag när någon helt plötsligt bara försvinner, utan egentlig anledning. Jag fattar ingenting. Precis som när man tappar en macka och den landar med pålägget nedåt står man där som ett fån - vad hände?

Det senaste året har jag tvingats "rensa" bland mina vänner och jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Kanske för att jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv och inte ta någon skit. Att till slut ge upp och släppa dem som tar all min energi och istället välkomna människor som ger mig energi. Detta är väl egentligen en självklarhet, men för mig har det tagit tid att våga ifrågasätta och säga ifrån. Stå upp för mig själv, liksom. "Jag tycker om dig, men jag tycker om mig mer".