Jag hittar tillbaka till en blogg jag inte besökt på länge. Jag bläddrar bland inläggen och hittar ett som för drygt ett halvår sedan gjorde mig så ledsen. Som gör mig ledsen nu också. Jag liksom fryser till is av meningarna. Jag vet inte varför jag letar upp det där inlägget - precis som att jag vill må dåligt? Det verkar oerhört korkat och inte alls genomtänkt. Jag tänker "fan fan fan" och slår på Thåströms låt med samma titel. Inte för att jag gillar hans musik speciellt mycket egentligen, utan mer för att den passar så bra i sammanhanget (och för att jag vill plåga mig själv?). Det känns som att jag flugit tillbaka i tiden och jag kan knappt andas. Tvivlet sitter på min axel och viskar i mitt öra och oroligheten bygger bo i min mage. Skit också.

Ett par timmar senare plingar det till i Mr iPhone. Jag läser meddelandet och samtidigt som jag gör det tejpar jag för munnen på tvivlet och lägger honom i papperskorgen. Egentligen borde jag slänga ut honom genom fönstret, men det känns, av någon anledning, alldeles för ohyffsat. Eller så kanske det är lite för läskigt att inte tvivla, utan att veta, och därför behandlar jag tvivlet väl. Oron som bygger bo i magen står med alla sina grejer på golvet bredvid mig, men jag ägnar honom inte en tanke. Jag vet ju hur det är - ingenting är som då. Eller jo, fast ingenting av det jobbiga. Ingenting av det jobbiga som var då finns nu och det finns inte heller några tvivel. Inte heller någon oro. Det finns bara ögon som glittrar och läppar som ler. Armar som kramar om hårt och kroppar som vill vara nära. Allt det läskiga med att tycka om är dock fortfarande närvarande, men snart är det vår. Hej då läskighet - Hej vårpirr.