Jag har tänkt en del på just det här (innan samtalet) och såhär tror jag:
I enlighet med normen så ska man lova någon att älska personen i fråga "för evigt". Man ska vilja dela allt med den och hela tiden tycka att den är fantastisk. Alltså. Nej? Man kan inte lova någon att älska den för alltid. Man bara kan inte det. Man kan däremot känna att "nu känns det så - nu vill jag vara med dig för alltid. Men vem vet hur det känns om tio år? Tjugo år?" Allt som känns nu är det enda som räknas och därför måste man våga känna och våga tycka om. På riktigt. Det enda man kan lova någon annan är att alltid vara ärlig. Alltid alltid vara ärlig, oavsett vad som händer. Oavsett vad saken gäller. Ärlighet, vänskap och respekt. Det tror jag är nyckelorden till den där kärleken. Och, förstås. Att ha jävligt roligt och skratta mycket tillsammans. Och att säga direkt vad problemet är om sådant finns - säg det på en gång eller låt bli. Rätt onödigt att ta upp något som hände för två veckor sedan och säga "då var jag arg på dig" eller "då tycker jag att du gjorde fel" (t.ex)? Rätt överspelat då? Direkt eller inte alls. Och. Man måste våga hänge sig fullt ut och ge komplimanger. Och komma ihåg att det är okej att inte tycka om allt, för det kan man inte göra med någon. Samtidigt som man älskar någon annan sådär så att man liksom inte vill leva utan den måste man komma ihåg att älska sig själv precis lika mycket. Kanske lite mer till och med. För en relation med någon annan kan alltid ta slut - det kan den inte göra med sin egen person.
Jag vet inte om han blev så himla mycket klokare av mina ord. Där satt jag, liksom tårögd, och pratade om vad kärlek är för mig. Han kanske har en helt annan syn? Men. Jag hoppas så mycket att han vågar känna, på riktigt, igen. Det är så fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar