Det här med att inte tänka är inte det lättaste. Jag försöker, men fastnar emellanåt. Mitt hjärta är tungt. Tungt för nytt jobbigt och tungt för gammalt jobbigt. Att lämna Karlstad på söndag känns faktiskt väldigt bra, trots att det såklart även känns vemodigt. Bittersweet, så att säga.

Jag vill sova som på bilden ovan. Kom och håll om mig i natt?