Utanför mitt fönster finns rester av fredagens snöfall fortfarande kvar. Den första snön som stannar ett par dagar är alltid speciell. Kontrasten från det mörka blir så stor - plötsligt är det vitt - och det blir så tyst. Precis som om hela världen ligger inbäddad under ett stort duntäcke. De här dagarna med den första snön har jag alltid samma känsla inom mig. En känsla som är svår att beskriva och det enda ord jag hittar som passar någorlunda bra är "lugn" - jag blir lugn. Kanske kan den liknas vid känslan när man gick till skolan första dagen för höstterminen efter ett långt sommarlov. Förväntan, pirr i magen och sen den där glädjen. Fast, nej. De är så lika, men så olika. Och egentligen går ingen av dem att beskriva med ord. Egentligen gör väl inte det något, för det är känslan inom mig som räknas. Såhär känns det för mig och jag kan tycka att det är skönt att ingen annan vet hur det känns just i den stunden. Det gör att stunden blir min egen. Gillar det. Idag startade jag dagen med ett avsnitt av Ally McBeal och te, vilket faktiskt är precis samma sätt som jag avslutade gårdagen. Idag ska jag äta lunch med syster och hennes karljävel, träna och ikväll vill jag se en film. Skön dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar