ORD.

Jag säger det aldrig, för jag är skadad och vågar inte. Men det finns så mycket som jag borde säga. Som jag borde titta människor i ögonen och säga, och inte skicka ett sms som är fyllt med ord. Orden i den där texten i det där sms:et är egentligen inte så betydelsefulla. Ett sms är alltid ett sms. Två människor som står öga mot öga med varandra, där omständigheterna är irrelevanta. Där en ögonkontakt orsakar att ett leende sprider sig över två ansikten. Där skrattet klingar högt och där man egentligen vet, utan att behöva säga något överhuvudtaget. Det är liksom det som räknas, i det långa loppet.