Jag saknar människor som gör mig glad. Jag saknar dem så att det gör ont inuti mig. Det är två personer som jag saknar mer än alla andra. Den ena får jag träffa snart, men den andra dröjer det länge innan jag ser. Jag gråter när jag tänker på att jag saknar dem så mycket. Jag är inte hel utan dem. Det saknas alltid en liten bit för att jag ska vara det. Kom hit. Krama mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar