Jag sitter i min lägenhet i Karlstad. Tanken är att jag ska packa, men jag kan inte riktigt förmå mig själv till att göra det. Har tagit en paus, kan man säga. Det är så tråkigt att packa ner sina saker och inte veta när man får plocka upp dem igen. Jag vill inte ställa mina saker i ett kallt och mörkt förråd. Jag vill plocka upp dem i en varm lägenhet som andas M a r i a. Sådär som mina vänner säger när de kommer hem till mig.

Jag är inte ledsen över att lämna Karlstad eller den här lägenheten, för de gör mig mest ledsen. Göteborg smakar så bra och jag vet att allt kommer bli som det ska vara. Jag orkar dock inte riktigt vänta längre. Jag har så dåligt tålamod och ibland är jag lite för ivrig. Jag vet det. Men det hjälper inte, för jag vill leva fullt ut nu nu nu. Inte sen. Och framför allt inte i ett sen som det är oklart när det inträffar.

Det skär i hjärtat för jag vill så mycket, men det går inte fast jag till och med vågar. Det ligger inte hos mig längre, för jag har gjort vad jag kan. Jag ska ringa ännu fler samtal imorgon och skicka ännu mer mail. Finputsa min CV och skriva den där ansökan för vad som känns som tusende gången. Tvivlet sitter på min axel och viskar till mig att jag inte gör tillräckligt, jag är inte bra nog och jag är lite misslyckad som saknar förmåga att inte ordna detta snabbare och bättre. Helvete. Ska den där jäveln komma fram bara för att jag råkar befinna mig i Karlstad!? Tur att min buss går 17.05. Can't wait.