Telefonen ringer och jag lyckas rossla fram ett "Hallå?". Det är en vän som undrar hur jag mår och om jag ska med till Lokal ikväll. Han har lyckats dra ihop ett jävla gäng, säger han. Jag säger att jag är sjuk som fan och därför inte kan. Han säger "krya på dig, Maria" och jag önskar honom en trevlig kväll och sedan lägger vi på. Jag känner en tomhet inom mig där jag sitter med en tyst mobil i handen, med vetskapen om att jag kommer spendera kvällen oduschad och i pyjamas. Ensam. Jag vill så gärna springa ut i det fantastiska vädret som Göteborg bjuder på idag, dricka vin, lära känna massa nya människor och ha en helt fantastisk kväll. Ett tag funderade jag på att proppa mig full med Ipren och gå ändå, men sedan hann vettet ikapp mig. Jag vill ju faktiskt bli frisk och inte ännu sjukare. En fredagskväll i juni är inte värd långvarig sjukdom av värsta sort, hur kul det än hade varit. Jag saknar så många människor. Jag längtar så mycket efter dem. Mitt hjärta är alltid lite trasigt när jag inte får vara dem nära. Men saknaden och längtan känns inte hopplös, trots känslan av ensam liten sparv. Känslan av saknad och längtan är inbäddad i bomull och glittrar. Ja, den riktigt bländar mig. Det är så fint att känna så starkt. Att känna sådan kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar