9.

Det är nio år sedan jag blev ihop med han som jag numer kallar mitt ex. Jag var en snart 18-årig tjej som föll handlöst för den populära killen som tittade på mig som ingen annan hade gjort tidigare. Det var ett trasigt förhållande som efter fem år lämnade mig så sårad som jag aldrig trott att man någonsin kunde bli. Jag var en människa utan innehåll. Ett skal. Efter 6.5 år sa jag hej-då-för-alltid och då började på riktigt min resa för att bygga upp mig själv igen och ta mig till den position där jag är idag. Det har varit en lång och krokig väg med många backar. Men att nu kunna säga att jag vet vem jag är och att jag vet vad jag vill (och inte vill för den delen) är så fantastiskt. Och att tycka om någon. Att våga tycka om någon. Fantastiskt. Jag kämpar dock med de tidigare erfarenheterna som av diverse olika anledningar ger sig väldigt mycket till känna just nu. Att ha självförtroendet och tro på mig själv. Att tycka att jag är bra. Att faktiskt inse att nu inte är då och våga känna. Det sista är nog det som förtillfället plågar mig mest. En gång sa jag att "när man erkänner för sig själv att man tycker om någon så blir man sårbar och det är läskigt". Det här med att jag tycker om har jag ju vetat ett tag, men inte såhär. Läskigt är det och jag drar mig undan innanför mitt skyddande skal. Precis som en liten sköldpadda. "Vad fin du är" - Fast nej, säg det inte. Skydda hjärtat. "Jag vill sitta nära dig" - Fast nej, sätt dig i andra änden av soffan istället. Skydda hjärtat. "Jag tycker så mycket om när du drar fingrarna genom mitt hår" - Fast nej, tänk det bara. Skydda hjärtat. Jag jobbar på det och tids nog kommer jag våga öppna upp mitt skal och släppa in helt. Det blir lite sådär som en sovsäck för två då. "Jag vill ha en kram" - Ja. Jag sa det.