DET DÄR LIVET, ALLTSÅ.

Jag avslutar ett tidigare inlägg från idag med samma ord som jag använder i rubriken för detta. Då hade jag inte pratat med mamma - det har jag nu. Hon berättade att en, man kan kalla honom, bekant tog livet av sig för två veckor sedan. Han hade hängt sig och det var hans föräldrar som hittade honom.

När jag hör om sånt här blir jag alltid så kall inom mig och det börjar alltid klia på mina handleder. Det senare vet jag inte varför - har ingen aning - men det gör alltid det. Jag blir så illa till mods, för jag tycker att det är så himla obehagligt. Jag kan inte förstå, samtidigt som jag blir så ledsen. Jag tycker synd om dem som mår så dåligt att de vill välja att inte leva mer. Samtidigt tycker jag att det är så fruktansvärt själviskt. Jag kan inte acceptera att man gör det här valet - jag kan inte det. Alla andra val som man kan göra i livet kan jag acceptera och respektera, även när det är något som jag absolut inte skulle välja själv. Det är okej, för alla är olika. Men jag kan inte tycka att detta är okej. Jag blir bara ledsen och arg och förtvivlad. Det är så himla hemskt. Och jag kan inte förstå. Kommer aldrig att förstå. Att inte vilja leva? Livet kan vara så grått och det kan regna så mycket. Precis som om någon sa att det är okej att gråta, för tårar syns inte i regnet. Det kan vara så jobbigt så man tror att man aldrig kommer att må bra igen. Eller att aldrig känna kärlek igen. Men det kan också vara sådär som när solen går upp över en sommaräng. Som när himlen är blodröd och brinner. Och lite sådär som när man skrattar med dem man tycker om. Skrattar så att ögonen glittrar. Att aldrig mer få uppleva det? Jag förstår inte.