Jag hörde på hennes röst att valet och chansningen visat sig vara helt rätt. Hennes röst var så glad och sådär klingande som den alltid brukade vara. Mitt hjärta brinner. "Fan. Det låter som du trivs, hörru", sa jag. Jag har väntat på att få säga de orden. "Visst kommer vi kämpa för att vara vänner tills vi dör?", sa hon. "Ja, det finns inga alternativ", svarade jag. I sommar åker jag (och kanske hela gänget) till Östersund och hälsar på. Så himla långt? Och förhoppningsvis är det så jävla lyckat att vi kan sammanstråla hemmavid i påsk. Längtar.
Jag vill sitta vid den där sjön och dricka bärs, med ovanstående man i högtalarna och kanske fiska. Eller så vill jag bara sitta i mörkret och titta på stjärnorna. Ungefär som julen 2009 då vi natten till julafton tog en promenad och mellanlandade på den där fotbollsplanen. Vi låg och tittade på stjärnorna länge och såg Orions bälte och Stora och Lilla Björn. Jag hade handlat två citroner som blev jättekalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar