Varje gång jag får prata med en vän som är ledsen brister mitt hjärta. Livet ger och livet tar. Och det är fint, men vissa gånger är det förbannat jobbigt. Jag blir arg, för jag önskar så att alla kunde få må bra hela tiden. Jag identifierar mig med Trevor i "Pay it forward", men jag vet att tankesättet och grejen som sådan är önsketänkande. Otroligt fin film, dock.
Varje gång något hemskt händer får jag alltid samma känsla inom mig. Jag slår på farfar-låten (Snow Patrol - Run) och tittar på allt ur andra/olika perspektiv. Det är nyttigt. Men jag blir förbannad över att det ska krävas något som skakar om riktigt ordentligt för att man ska inse ett och annat. Hur dum får man bli, egentligen!? Okej, ska jag vara ärlig mot mig själv så är jag väl ganska bra på att uppskatta personer/saker i mitt liv. Jag är ganska bra på att leva med en medveten närvaro. Men vissa saker får mig att undra vad fan det är frågan om. Och det är de sakerna som skuggar den medvetna närvaron och får världen att verka suddig. Om än för ett ögonblick.
"Just imagine: You do a favour that really helps someone and tell him or her NOT to pay it back, but to pay it forward to THREE other people who, in turn, each pay it forward to three more.. Impossible? Is it possible? Is it the people? Could it really work? Dream BIG. Start SMALL. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar