TVIVEL.

Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nåt', hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans.. .

Jag märker att jag stänger in mig i mig själv emellanåt. Jag har lyckan i grunden och är glad, men jag orkar inte låtsas att det är så bra de gånger det inte är det. Bara för att det ska se så jävla gulligt ut från ovan, liksom. Det känns onödigt. Detta drabbar dock personer i min närhet och allt som oftast de som står mig allra närmst. Jag vill berätta, men finner inga ord. De vill finnas, men räcker inte fram. Det är en sådan period i mitt liv nu. Jag försöker hålla näsan över ytan tills det vänder. Och ta tillvara på de där stunderna som är lite sådär som när himlen är blodröd och brinner. Att ta tillvara på de stunderna extra mycket.

ÅngestTentan är inställd ännu en gång. Jag klarar det inte och har insett att det påverkar mig mer och i större utsträckning än vad jag trodde. Dessutom har jag insett att jag inte kan ta mig igenom detta utan vägledning, så därför har jag bokat en tid och ska ta tag i problemet. Problemet som har blivit så stort att jag ifrågasätter mig kompetens och min förmåga att lyckas avsluta min utbildning. Inte okej, någonstans.

Jobbsituationen är ohållbar och jag letar febrilt efter halmstrån att klamra mig fast vid. Just halmstrån verkar vara väldigt svåra att finna mitt i ett iskallt IKEAland. Att dessutom få höra ord som gör mig ledsen och att just de orden kommer från en person som är en av dem som borde stötta mig mest gör det inte lättare att tro på sig själv och sin förmåga att lyckas. Jag är ju av åsikten att man ska "göra slut" med människor som tar betydligt mer än vad de ger, men med den här personen är det fruktansvärt svårt. Jag stångas med mina känslor och försöker få till någon jävla form av förhållningssätt som funkar. Jag har inte lyckats än. Kanske kommer jag aldrig lyckas. Kanske är enda utvägen att göra slut med denna person, men det känns sorgligt. Jag måste dock inse att jag inte kan ge den här personen chans på chans och tro på ändring så fort jag får höra ett positivt ord. Eller. Nu för tiden räcker det med att jag inte får höra något negativt för att jag ska bli glad och känna hopp, vilket är helt sjukt när man tänker efter. Varje gång telefonen ringer och personens namn visas i displayen får jag en klump i magen och känner spontant att jag inte vill svara, eftersom jag inte vet hur jag kommer må efteråt. Usch.

Jag vill så gärna vara glad och sprudlande hela tiden. Ja, sådär strålande som jag ofta får höra. Med glittrande ögon och ett brinnande rött hjärta. Men jag kan inte det. Jag kan inte låtsas de stunder som det inte är så. Jag känner mig tråkig, men jag antar att det är så det är när man lever med känslorna utanpå. Det syns och märks tydligt om jag är glad eller ledsen.. . Osv. Och det är ju faktiskt så jag vill ha det. Jag är jag, varken mer eller mindre. Inga konstigheter. Det är så det är.