Det är en tung dag i min värld. Krokodiltårar droppar från mina ögon och jag vill helst rulla ihop mig till en boll och gömma mig under täcket. Lite sådär som katterna gör en riktigt ruggig dag. Men det ligger liksom inte för mig. Jag får något tvärtemot tänk och ett ännu större driv, fast jag egentligen inte orkar. Fast batterierna snart tar slut. Jag är rädd att jag ska vakna en dag och känna att jag inte orkar mer. Innan den dagen kommer måste jag ha löst detta.
Jag vill ha en kram och krypa ihop i en varm famn.
Varför gör den känslan att jag känner mig svag....? Jag tycker ju inte att det är svagt. Jag tycker att det är fint att behöva andra. Speciellt när man vet att man klarar sig själv...
Om en timme ska jag gå och träna som en liten jävla dåre. Förhoppningsvis känns det lite bättre efter det. Jag lever på hoppet, som hela tiden annars.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar